En helt vanlig dag

Ja, ok helt vanlig var den kanske inte, men heller inte speciellt extraordinär. Det började med att vi åkte in till Malmö för att titta på kakel och klinkers till badrummet. Vi var på Svenska kakels butik, efter uppmaning av firman vi kontaktat för att göra jobbet. Tydligen var vi "tvungna" att välja just deras kakel. Lite knasigt kanske, men egentligen kvittar det, bara skönt att slippa springa runt i tusen butiker och kolla och få beslutsångest. Tillbaka till ämnet.. vi fick jättebra hjälp där och har nu bestämmt oss. Det blir vita, smala plattor på väggarna och golv samt mosaik i en färg som bäst beskrivs som rostig plåt, ja, jag vet hur det låter men dom är skitsnygga, liksom som metalliclyster som skimrar i ljuset. Ni får väl se resultatet här tids nog.

När vi ändå var i byn, passade jag på att träffa min bror och vi tog en promenad med hundarna tillsammans. Anders var då i skolan. Vi gick i strövområdet som kallas Husie mosse, här är så fint. Just denna dag hade förskolan i närheten utedag, så det vimlade av små överallt. Lite kul tyckte jag, speciellt som vissa låg raklånga på marken lite härsan o tvärsan.
Gråbo är inte så överförtjust i barn, särskilt lekande, skrikande barn får honom att tvärstanna och stirra långa stunder innan han till slut kan fortsätta. Han tycker mao att dessa små varelser verkar lite mysko. Detta var alltså ett ypperligt tillfälle att träna. Jag släpper på kopplet och släntar nonchalant fram till en liten flicka.

- Hej! Vad håller ni på med? Tjejen blir överförtjust och börjar glatt berätta att dom håller på att mäta varann, därav att dom ligger på marken. Gråbo blir såklart nyfiken på vad matte håller på med och när hon dessutom låter så glad på rösten, måste det betyda nåt bra. Han nosar på henne och hon tycker han är söt och klappar honom lite på huvudet. Snart kommer tjejens kompisar gående mot oss, dom har sett den lilla söta hunden och vill klappa dom med. Jag förklarar att han först måste få nosa lite och att dom ska klappa honom bara en och en i taget.
Allt går hur bra som helst, barnen är så roliga, dom frågar om allt. Vad heter han? , varför har han bandage?, var bor ni? m.m.

Vi går vidare och nu dyker nästa "fara" upp. I gräset, i en enda röra ligger säkert 30-40 ryggsäckar och väskor. Gråbo, som aldrig sett något liknande inspekterar dom noggrannt, innan han bedömer faran över och går vidare. Resten av promenaden var som vanligt och sen åkte vi hemåt.

Eftersom klockan inte var så mycket och vädret var fint, bestämmde Anders sig för att fortsätta med staketet. Det är han som grejar på bilden. Under tiden tänkte jag att hundarna kunde få vara lite i trädgården tillsammans med oss. Gråbo har ju fått vara inne en hel vecka nu pga sitt sår. Jag satte såklart på bandage, men vad hjälpte det. Gråbo blev ju heltokig (ja, vad trodde jag egentligen) och rusade runt i 100 knyck sisådär 20 varv innan jag fick stopp på honom. Då hade bandaget åka av, typiskt. Nu oroar jag mig såklart att det kommit in skit i såret, fast jag har rengjort. Dock verkar han helt obesvärad av såret, trots att det fortfarande glipar rejält. Antingen är han en hårding, eller så vet han bara inte bättre...