Livet går vidare

fast inget är längre detsamma. På dagarna går det för det mesta bra och jag har sakta kommit tillbaka i gamla rutiner. Numera klarar jag att gå promenader igen. De första dagarna klarade jag ingenting, låg bara i sängen under täcket och grät i stort sett konstant. Jag var helt i chocktillstånd. Min mamma och min bror turades om att komma hem till oss och hjälpa Anders med hundarna. Tur att man har en så pass engagerad familj och vänner som ställer upp i alla situationer.

Nätterna är fortfarande otroligt jobbiga. Jag sover jättedåligt och har hemska mardrömmar. Jag drömmer att vi kämpar för att rädda Hassel, men vi misslyckas varje gång och när jag vaknar med ett ryck, så hoppas jag ändå varje gång att det bara var en dröm och att han ska ligga där bredvid mig och sova som vanligt. Att gång på gång tvingas inse att det inte är någon hemsk dröm, utan att han verkligen är borta för alltid är jättejobbigt och jag ligger ofta vaken och gråter efter dessa drömmar. Det är så tomt, så tomt i huset utan honom.

Hassel var en sån oerhört stor personlighet. Han visste att det var han som var kungen och vi andra hans lydiga tjänare. Exempelvis så vägrade han att dricka "gammalt" vatten. Var han törstig, så ställde han sig vid vattenskålen och skällde tills någon kom och fyllde på med nytt friskt vatten. Även om han styrde och ställde en hel del, så upplevde jag aldrig honom som någon jobbig hund, tvärtom han gav så otroligt mycket tillbaka. Vad man än hittade på, så hängde han glatt med och han tycktes alltid vifta på svansen. Han var mitt eget lyckopiller, särskilt i perioder i livet som inte var så lyckliga.

Fänkål och Gråbo verkar ta det hela bra. Dom äter rätt dåligt, men ingen av dom var speciellt intresserade av mat förut heller och utan konkurrens, så verkar dom inte bry sig. Dom är väldigt lugna och tyr sig mycket till varann. Hassel var ju den självklare ledaren i flocken, så kanske dom är passiva och väntar på att han ska komma hem igen? Eller så är det för att vi är så ledsna som dom är lite dämpade.

I ett försök att pigga upp mig, så åkte jag, Annelie och Malin till Maria Groth och tittade på Fendis valpar. Det var jättetrevligt och det blev många timmars hundsnack. Jag fick också lite "terapi" av att få gosa med söta små valpar, även om jag tror att det kommer att dröja ett bra tag innan jag orkar skaffa valp igen. Jag måste först o främst orka med dom jag redan har och jag känner mig inte som någon bra matte för tillfället.

Gråbo gör sitt bästa för att muntra upp matte!