Det blev precis tvärtom.
När du somnade in i mitt knä på annandagen var plötsligt allt förlorat. Allt jag någonsin älskat var borta. Det finns inte tillräckligt med ord för att beskriva hur speciell du var för mig. Du var verkligen mitt ALLT.
Nu vet jag hur det känns när ens hjärta lämnar kroppen och man ändå tvingas leva kvar. Kvar i en värld som inte längre är sig lik. Att inte längre kunna sluta ögonen och somna utan att se dig. Att inte längre kunna vara vaken utan att påminnas om dig. Allt som förut varit så viktigt, känns meningslöst. Alla framtidsdrömmar så oändligt långt borta. Tårar som aldrig tycks ta slut.
Min ängel, du lämnade oss alltför tidigt...
